Vin, glädje och blåbärspaj.
Femton galningar cyklade tio mil grusväg, lerhål och skogsstigar från Nynäshamn till Stockholm på cyklar utan växlar till hyllning av TdF och andra tävlingar på den tiden cykeltävlingar var för män och kvinnor med hår på bröstet. Tre av ekipagen saknade dessutom både frihjul och bromsar.
Tour De Retard var en succé redan innan start och samtliga inblandade hade svårt att hålla tillbaka leendena efter varje avslutad etapp. Just etappformatet var en höjdare. Bansträckningen var uppdelad på sexton etapper med väl genomtänkta utmaningar.
Snabba etapper kryddade med ett par tre branta klättringar följdes av stökiga skogsetapper med branta utförslöpor med dold sikt, grisiga etapper med surhål, etapper på knixiga smala stigar, etapper med klättring på gräs, snabba etapper på sand som verkligen satte surfinstinkterna på prov och till sist den galna klättringen uppför Alpe de Merde.
Variationen av etapperna gjorde att det egentligen inte fanns någon rätt set up på hårdvaran utan en del sträckor passade helt enkelt vissa konfigurationer bättre och en del passade sämre. Det optimala var att ha en cykel som passade lagombra överallt och det gällde att ha kompromissat rätt. Poängsystemet tog bara hänsyn till dom fem första i mål på varje etapp och resten fick poäng för plats nummer sex. Det fanns alltså utrymme för chansning och att ta bra poäng på vissa etapper och att sexa dom etapperna där materialet inte räckte till för att placera sig i topp fem. Fast så vinner man ju inga totalsegrar förstås.
Efter sju etapper serverades kombatanterna lunch. Den bestod av två sorters lufttorkad skinka, minst fem sorters salami, brie, oliver, tomater, baguette, juice, grappa och ett väldigt bra vin. Som avslutning på lunchen serverades tävlingens höjdpunkt. Utsökta blåbärspajer kallade "Tartelettes de sable et merde bleu" från Patisserie Maskros. Exakt vad dom innehöll gavs det bara diffusa svar på men efter pajintaget snäpptes samtliga deltagare upp till bästa elitnivå och det började genast spritta i benen så sugna som vi blev på att starta nästkommande etapp.
Organisationen av tävlingen var beundransvärd. Innan varje etapp åkte tävlingsledningens bil till målet för att nedteckna placeringar och tillhandahålla vatten att släcka törsten med. Sist anlände kvastbilen med dom ordentliga förvaringsmöjlighetena efter att den sista tävlande gått i mål. I kvastbilen fick varje deltagare förvara alla förnödenheter som kunde tänkas behövas under dagen. Vatten, verktyg, slangar, reservdelar, kläder och en och annan snickers. Kvastbilen bistod under tävlingen med meckhjälp och reservdelar till dom deltagare som hade dragit på sig haveri av olika sort. För att hålla tävlingsstandarden hög bidrog kvastbilsbesättningen naturligtvis med ett frenetiskt tutande, allsång och vinprovande för allas trevnad. Under transportsträckorna meckades det ibland frenetiskt i kvastbilen för att materialet skulle vara tävlingsdugligt till nästkommande etappstart.
Nummer ett på mecktoppen var hoppande kedjor och efter avslutad tävling var samtliga deltagare fullt utbildade på en hemsnickrad singelspeeds alla fallgropar. Att använda ett drev från en slaktad kassett med låga tänder och växlingsramper tillsammans med plastspacers och en sladdrig kedja avsedd för växlar kan gå bra. Det är däremot en överhängande risk att det går åt helvete. Speciellt om man inte testat ordentligt innan. JLarsson knep silvret med en kedjelinje som var en centimeter fel och med lite halvslapp kedja utan att tappa kedjan en enda gång för att bakdrevet var ett riktigt SS-drev med långa kuggar som höll rätt på kedjan. Det är alltså inte bara på tävlingsdagen tävlingen avgörs.
Dom fixerade ekipagen hade inte några större problem med undantag för ett par punkteringar. Naturligtvis var samtliga punkteringar så stilfulla att det gick att cykla fullt in i mål för att byta slang där i lugn och ro.
Tour De Retard var en succé redan innan start och samtliga inblandade hade svårt att hålla tillbaka leendena efter varje avslutad etapp. Just etappformatet var en höjdare. Bansträckningen var uppdelad på sexton etapper med väl genomtänkta utmaningar.
Snabba etapper kryddade med ett par tre branta klättringar följdes av stökiga skogsetapper med branta utförslöpor med dold sikt, grisiga etapper med surhål, etapper på knixiga smala stigar, etapper med klättring på gräs, snabba etapper på sand som verkligen satte surfinstinkterna på prov och till sist den galna klättringen uppför Alpe de Merde.
Variationen av etapperna gjorde att det egentligen inte fanns någon rätt set up på hårdvaran utan en del sträckor passade helt enkelt vissa konfigurationer bättre och en del passade sämre. Det optimala var att ha en cykel som passade lagombra överallt och det gällde att ha kompromissat rätt. Poängsystemet tog bara hänsyn till dom fem första i mål på varje etapp och resten fick poäng för plats nummer sex. Det fanns alltså utrymme för chansning och att ta bra poäng på vissa etapper och att sexa dom etapperna där materialet inte räckte till för att placera sig i topp fem. Fast så vinner man ju inga totalsegrar förstås.
Efter sju etapper serverades kombatanterna lunch. Den bestod av två sorters lufttorkad skinka, minst fem sorters salami, brie, oliver, tomater, baguette, juice, grappa och ett väldigt bra vin. Som avslutning på lunchen serverades tävlingens höjdpunkt. Utsökta blåbärspajer kallade "Tartelettes de sable et merde bleu" från Patisserie Maskros. Exakt vad dom innehöll gavs det bara diffusa svar på men efter pajintaget snäpptes samtliga deltagare upp till bästa elitnivå och det började genast spritta i benen så sugna som vi blev på att starta nästkommande etapp.
Organisationen av tävlingen var beundransvärd. Innan varje etapp åkte tävlingsledningens bil till målet för att nedteckna placeringar och tillhandahålla vatten att släcka törsten med. Sist anlände kvastbilen med dom ordentliga förvaringsmöjlighetena efter att den sista tävlande gått i mål. I kvastbilen fick varje deltagare förvara alla förnödenheter som kunde tänkas behövas under dagen. Vatten, verktyg, slangar, reservdelar, kläder och en och annan snickers. Kvastbilen bistod under tävlingen med meckhjälp och reservdelar till dom deltagare som hade dragit på sig haveri av olika sort. För att hålla tävlingsstandarden hög bidrog kvastbilsbesättningen naturligtvis med ett frenetiskt tutande, allsång och vinprovande för allas trevnad. Under transportsträckorna meckades det ibland frenetiskt i kvastbilen för att materialet skulle vara tävlingsdugligt till nästkommande etappstart.
Nummer ett på mecktoppen var hoppande kedjor och efter avslutad tävling var samtliga deltagare fullt utbildade på en hemsnickrad singelspeeds alla fallgropar. Att använda ett drev från en slaktad kassett med låga tänder och växlingsramper tillsammans med plastspacers och en sladdrig kedja avsedd för växlar kan gå bra. Det är däremot en överhängande risk att det går åt helvete. Speciellt om man inte testat ordentligt innan. JLarsson knep silvret med en kedjelinje som var en centimeter fel och med lite halvslapp kedja utan att tappa kedjan en enda gång för att bakdrevet var ett riktigt SS-drev med långa kuggar som höll rätt på kedjan. Det är alltså inte bara på tävlingsdagen tävlingen avgörs.
Dom fixerade ekipagen hade inte några större problem med undantag för ett par punkteringar. Naturligtvis var samtliga punkteringar så stilfulla att det gick att cykla fullt in i mål för att byta slang där i lugn och ro.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home